Istället för nattvardsvinet
Det ska vara en koreansk vampyr i år. Park Chan-Wook är tillbaka med en bloddrypande historia baserad Émile Zolas Thérèse Raquin, men i Thirst har han uppdaterat den franska klassikern med katolsk skuld, vampyrer och ett virus som hotar att utrota mänskligheten.
Av ren godhet beger sig katolska prästen Sang-hyun till ett afrikanskt forskningscenter för att vara testperson vid framtagandet av ett vaccin mot Emmanuelviruset som hotar hela mänsklighetens fortlevnad. Han smittas och under ett räddningsförsök får han en mystisk blodtransfusion och vaknar snart upp från de döda med en förvånansvärt stark blodlust. Väl hemma i Korea stöter han på sin sjuklige barndomsvän Kwang-woo, dennes överbeskyddande mamma Lady Ra och kuvade hustru Tae-Ju. Han ser hur Tae-ju lider hos familjen Ra, som inte behandlar henne bättre än en hund och vill rädda henne samtidigt som han känner en lust som aldrig förr. Vi kollade med den Sydkoreanske demonregissören vad han har att säga om blod, virus och litterära klassiker.
En katolsk präst som också är vampyr. Där har vi en motsägelse.
– Det började med en idé om en ädel präst som föll för ondskan men jag ville inte att prästen skulle falla för frestelsen och välja ondskan. Jag ville måla in honom i ett hörn där han var tvungen att utföra onda handlingar på grund av vem han var. Då passade det utmärkt med en transfusion vampyrblod.
Thirst handlar om virus och smitta på flera plan. Både i form av vampyrismen och Emmanuelviruset.
– Exakt, hela filmen handlar om infiltration. Jag ville undersöka vad som händer när ett externt och främmande fenomen infiltrerar ett annat system. Till exempel kom både vampyrmyterna och den romerskkatolska kyrkan ifrån väst in i Korea och blev en del av det koreanska medvetandet och på samma sätt infiltrerar Sang-hyun familjen Ra. Virustemat genomsyrar både filmens handling och mise en scène.
Stora delar av filmen är baserad på Thérèse Raquin. Hur kommer det sig?
– Jag gillar hur opartiskt den närmar sig föreställningen om ”kärlek”. Den tar bort det mystiska och romantiska hölje som annars alltid hänger över den ganska abstrakta idén. Min första tanke var att Sang-hyun skulle se sig själv i en spegel samtidigt som han drack Tae-jus blod för att se vilket monster han blivit - men det är en så klichéartad bild. Så jag ersatte spegeln med Lady Ras stumma blick som motsvarar scenen när Madame Raquin bevittnar Thérèse och Laurent.
Det kommer inte som en chock att Sang-hyun tar med sig Tae-ju in i natten. Vad tror du är det som tilltalar med den unga bekymmerslösa vampyren?
– En erfaren vampyr har lärt sig hur smärtsamt det är att leva på det sättet men för vanliga människor har en helt annan attraktion. De både beundrar och ar avundsjuka på vampyren så när de till sist får blodet blir de extatiska och njuter av allt vad det innebär att vara vampyr. Det är en metafor för våra egna liv. Barn ser det som en välsignelse att växa upp och vuxna ser det som en förbannelse.
