Ett livsverk
Den legendariska skådespelerskan Susan Sarandon tilldelas årets prestigefyllda Stockholm Lifetime Achievement Award. Det var en ödmjuk, avslappnad och mycket slagfärdig stjärna som mötte publiken i ett Face2Face under Stockholms filmfestival.
Susan Sarandon, karismatisk och stilrent klädd i svart, drog ner stora skrattsalvor när hon förklarade att hon hamnat där hon var på grund av att alla andra planer hade spruckit. Karriären inleddes för nästan 40 år sedan när hon genom sin dåvarande skådespelande
make hamnade på en provfilmning för filmen Joe 1970.
– De bad mig göra en improvisation. Jag visste inte vad en improvisation var, men det är ju inte så svårt att lista ut. Sedan anställde de mig på plats. ”Kul”, tänkte jag, berättar Sarandon lakoniskt.
– Allvarligt talat så är inte skådespeleri särskilt komplicerat. Att överleva är mycket svårare, tillägger hon och menar att det förmodligen är hennes syn på sig själv som en karaktärsskådespelare som har bidragit till en så imponerande karriär.
– Det finns vissa skådespelare som bara går in och är sig själva. De är väldigt charmiga och har en viss utstrålning, och kameran älskar dem. Det är en sorts talang, men sedan finns det skådespelare som blir andra människor när de ställer sig framför kameran. De får ofta mindre betalt, men de kanske håller längre… hoppas jag. Men att göra film och spela teater är två helt olika saker. Det finns många mediokra skådespelare som har blivit rätt så berömda.
Sarandon utvecklar sina tankegångar med något vågade liknelser:
–Skillnaden mellan film och teater är som skillnaden mellan onani och att älska. I film handlar det bara om att du ska få ett fint litet ögonblick i princip för dig själv, men i det andra fallet har ni ett förhållande som faktiskt måste fungera. Hur skrämmande det än
är så är det väldigt fascinerande, säger aktrisen till stora applåder.
En värdig pristagare
Sarandon har gjort sig känd för sitt politiska engagemang på den vänsterliberala kanten, och hon pratar länge och varmt om sin beundran inför Barack Obama. Det omdiskuterade valet att tilldela honom Nobels fredpris är ingenting som stör henne.
– Jag tycker att han förtjänade priset genom att över huvud taget bli vald. Han är svart, han är ung, och utan tvekan den coolaste presidenten som någon någonsin har sett. Om det fanns ett Nobelpris i coolhet så skulle han få det, konstaterar Sarandon innan hon till ljudet av smattrande kamerablixtar tar emot den 7,3 kilo tunga bronshästen för en lång och trogen tjänst inom filmvärlden. En värld med få stjärnor vars patos är lika stort som Sarandons.
REBECKA AHLBERG
