Visionären
I år hedras Luc Besson med Stockholm Visionary Award, ett välförtjänt pris för den producent som antagligen betytt mest för fransk film under det gångna decenniet, och för den regissör som ständigt provar sina berättelser i nya genrer och under nya förutsättningar.
– Jag gav mitt kungarike för denna häst, skämtar Luc Besson och klappar sin bronshäst i en inte helt tokig Shakespeareallusion, hans unika regissörskap är på många vis det värdefullaste han äger. Och den nyss fyllda femtioåringen har onekligen ansträngt sig för att åstadkomma denna regirikedom.
– Jag började skriva när jag var 13, jag började filma när jag var 14-15 och skrev ”Det femte elementet” efter att jag hade fyllt 16, men det var så många stavfel, säkert 200 per sida, att mina lärare tryckte på för att jag skulle studera naturvetenskapliga ämnen i skolan istället, även om jag var värdelös på matematik.
– Jag har alltid haft ett djupt behov av att uttrycka mig, men var aldrig särskilt bra på att varken dansa, sjunga eller måla. Som regissör behövde jag känna till allt i filmskapandet, men inte vara specialiserad på något av det.
Ett varierat regissörskap
Det säger något viktigt om hans sätt att arbeta, han har aldrig haft ett specifikt perspektiv, utan söker istället flera, helheten. Kanske är det också förklaringen till den enorma variation som återfinns i hans ändå rätt begränsade regissörskap. Det går att urskilja en linje av något omisskännligt Bessonskt från hans första film, vidare genom ”Det stora blå” och ”Léon” till ”Det femte elementet”.
– Jag ser inte sammanhang i mitt sätt att regissera, jag är fortfarande för ung. När jag är åttio år gammal kanske jag inser att det var på det ena eller andra viset jag regisserade när jag var ung. Men nu koncentrerar jag mig bara på att jobba, berättar Besson.
Med passion för filmen
Men han har inte alltid kunnat koncentrera sig på arbetet. Efter det svala mottagandet av ”Jeanne d'Arc” kunde han under flera år inte förmå sig att arbeta som regissör.
– Jag tappade passionen för film, jag tror att jag var för trött helt enkelt. Jag började som sjuttonåring, och trettio år senare hade jag bara fått för mycket. Och så länge jag inte känner att jag kan komma med något fräscht eller något nytt så är det kanske bättre att inte filma alls. Jag slutade jobba under några år, helt enkelt för att jag inte hade lusten, och jag ville inte tvinga mig själv till något, beskriver Besson sin regitrötthet. Idag är det svensk premiär för ”Arthur och Maltazard”, hans andra film om Arthur, och en tredje är på väg. Med hjälp av den animerade filmen har han hittat en genväg tillbaka till sin kreativitet och passion för filmen.
OLLE AGEBRO
