Martin Scorsese hedras med Stockholm Lifetime Achievement Award 2020

Nyhet /

Köp biljett här för att delta i exklusivt Face2Face- samtal, live på Zoom, som sänds på biograf Skandia 13/11 kl 20.30!

Vi är i New York - naturligtvis! - och Martin Scorsese är på hembesök hos sina föräldrar i Little Italy - var annars - när han och mamma och pappa bjuder på sig själva i dokumentären Italianamericans. Filmen inleds med att den unge regissören (Scorsese är vid tillfället 32 år) ber sin mamma att göra en av hennes specialiteter, en sås till spagetti och köttbullar. Atmosfären är lika intim som turbulent. ”Vill du mucka gräl?”, frågar mamma Scorsese vid ett tillfälle sin make, som just har retat henne och sagt att hon gör sig till inför kameran. ”Snacka naturligt”, provocerar han, ”som du brukar låta här hemma”. Det är en replik som regissören kanske har lagt på minnet, när han fortsättningsvis har instruerat sina mer professionella aktörer.

Man kan utan överdrift påstå att Martin Scorsese befinner sig på sin mammas gata. Han har djupa rötter i miljön och Little Italy har också varit utgångspunkt för många av hans filmer. Hans första mer seriösa verk, Mean Streets, står på stadig grund i dessa barndomskvarter. Mean Streets är inget förstlingsverk utan regissörens opus 3. Efter debuten med Who’s That Knocking at My Door? gjorde Scorsese som så många av sina generationsbröder pryo-tjänst hos legendaren Roger Corman, och där tillkom film nummer två, Boxcar Bertha.

Men med Mean Streets har Scorsese funnit formen på alla sätt. Hans gatuskildring beskriver en kamp för brödfödan och ett bättre liv utifrån två unga mäns perspektiv. Där är Charlie, en ”fri själ” som man säger, som jobbar som hantlangare åt sin farbror, traktens maffiaboss. Charlie är en sorts anti-hjälte som trots sin bakgrund som halvkriminell vill finna vägen mot ett ärligt liv, men som genom sin lojalitet till sin mer belastade vän Johnny Boy dras in i alltmer turbulenta och lagstridiga sammanhang. Det är inte svårt att i Harvey Keitels Charlie se reflexer av Scorsese: en ung amerikan med italienska rötter som kämpar med frågor kring ansvar och plikt och hur det vi kallar ”det goda livet” bör levas.

 

 

Efter Mean Streets rullar det på för Scorsese. Karriären går som på såpad räls, och det ena mästerstycket följer på nästa. Efter Alice bor inte här längre och Taxi Driver betraktas Scorsese som en av den amerikanska filmens största talanger, och det enda som såväl kritiker som publik förväntar sig av framtida verk är ännu ett mästerverk. Då förvånar Scorsese sin publik med något som skulle kunna karaktäriseras som en musical, i vilket fall en film där musik och sång står i centrum, New York, New York. För första gången möts han nu av tummen ner av kritiken och ett sidoresultat är att även publiken sviker. Men det dröjer inte förrän nästa vändpunkt uppenbarar sig i och med Tjuren från Bronx. Därefter rinner det på, som av bara farten: The King of Comedy, The Color of Money, Kristus sista frestelse, Goodfellas...

*
”Så länge jag kan minnas har jag velat bli en gangster”, säger Ray Liotta och

avlossar därmed den första repliken i Goodfellas. Han och Robert DeNiro och Joe Pesci har tagit en liten tur ut på landet, och de har lik lasten. Eller närapå. Den stackare som ligger välpaketerad i bakluckan börjar plötsligt jämra sig, men med ett par välriktade skott är den tillfälliga bördan förpassad till ett ställe som för hans del inte behöver vara sämre än jordelivet. Strax därpå, med ett lätt tryck på gasen, är berättelsen igång.

”Det var en fullkomligt lysande tid!”, säger den unge berättaren i början av filmen. Och Goodfellas är en fullkomligt lysande film. Något som inte bara miljontals biografbesökare skulle komma att upptäcka. Goodfellas blev också Scorseses första Oscar-nominerade verk. Han skulle komma att få fem nomineringar till, innan The Departed från 2011 ledde till home-run och Marty kunde gå hem med en statyett att placera på spiselhyllan.

Jag trodde länge att Goodfellas innehade ett svårslaget rekord, med ordet ”fuck” så impregnerat i dialogen att ordet i vissa mer pryda områden blev utbytt mot ett kort pling-ljud. Men så kom förra årets The Irishman, så man skall aldrig säga aldrig. Där är också Joe Pesci den flitigaste leverantören, Pesci, denne krutdurk till skådespelare, som många i Goodfellas hoppas har glömt stubinen hemma. (I Goodfellas gör även mamma Scorsese ett oväntat gästspel som Pescis spagettilagande morsa. Kanske fick hon också instruera Paul Sorvino, när denne hamnar bakom lås och bom och lagar en specialmiddag i sin lyxcell. Tomatsåsen får ta lika lång tid här.) Gangsterliv har sällan förefallit vara en lika inbjudande sysselsättning än här.

Varför lägga mer krut på Goodfellas i en presentation av Martin Scorsese? Ja, varför inte? Scorsese har intill idag gjort sextiotalet filmer av varierande längd men sällan av varierande kvalitet, dvs filmer med extra allt. Ett ledord är generositet och en aldrig sinande nyfikenhet på hur filmmediet kan användas och filmspråket utvecklas. Se bara här när Ray Liotta och hans hjärtas dam, Lorraine Bracco, skall ut på sin första träff och kameran följer dem från inneställets VIP-entré och genom ett imposant restaurangkök och in i en nattklubbs allra heligaste och upplev en obruten kameraåkning som slår det mesta - och det här var långt innan videokameror fanns i var mans hand.

 

 

Liksom andra framstående filmskapare - Bergman, Hitchcock, Fellini, Godard - har Scorsese haft sin trogna ensemble, skådespelare som återkommit i film efter film för att överraska med nya förvandlingsnummer. Robert De Niro ställer sig litet vid sidan av i just Goodfellas, annars har han varit Scorseses trognaste vapendragare - i alla avseenden. Tio samarbeten har det hunnit bli sedan Mean Streets. Andra återbesökare som skulle kunna sägas ingå i Scorseses ensemble eller kanske hellre kamratkrets är Harvey Kietel, Leonardo DiCaprio och Joe Pesci.

Vi har väl alla våra favoriter i Scorseses omfattande filmografi. Kanske är du en återfallsbesökare som har sett Taxi Driver tio eller tjugo gånger och någon gång ställt dig framför badrumsspegeln och upprepat ”Are you looking at me?” med samma nonchalanta och lätt ironiska blick som De Niro. Eller kanske har du kvinnliga åskådare någon gång drömt om att resa bort från allt vad vardag och plikter heter som Ellen Burstyn i Alice bor inte här längre? I Scorseses värld finns rikligt att hämta för alla. Så visst, Marty, we are looking at you! Liksom på detta pärlband av filmverk som vi har blivit serverade och som likt gåvor har lyst upp vår vardag år efter år.

 

 

Om jag själv har någon favorit? Visst, men det kan växla. Någon gång låter jag mig på nytt överraskas av en totalt förvandlad Robert DeNiro, när han som den ultimate filmnörden Rupert Pupkin kidnappar Jerry Lewis’ inte särskilt hjärtevinnande celebritet i The King of Comedy och som i sina attacker får oväntad hjälp av Sandra Bernhard, den både längsta och mest häpnadsväckande kvinnliga komiker som tagit sig fram på högklackat. En annan gång kan jag kanske vilja

överraskas av regissörens mer romantiska ådra, när han i filmatiseringen av Edith Whartons klassiker Oskuldens tid låter Daniel Day-Lewis uppvakta två av den amerikanska filmens mer förföriska aktriser, Michele Pfeiffer och Winona Ryder. Eller den oroande Shutter Island med sin intrikata och mångbottnade intrig, där både Scorsese och Leonardo DiCaprio lyckas dra oss vid näsan ordentligt.

En film som jag annars gärna återkommer till är Tjuren från Bronx, inte bara för att på nytt överraskas av Robert DeNiros häpnadsväckande förvandlingsnummer i sin roll som boxarlegenden Jack LaMotta. Ett porträtt som är lika grovhugget som finkalibrerat, som gjutet i sten men ändå med nerverna fullt synliga. LaMotta är naturligtvis ”den amerikanska drömmen” personifierad och därmed kanske även ett identifikationsobjekt för filmens levnadstecknare. LaMotta inleder sin karriär med tomma händer, men rätt användbara trots allt, och lyckas slå sig fram till en gyllene framtid i detta Löftets land som också är USA.

 

 

Till Scorseses många alias hör även den som folkbildare och filmvetare. Inför filmens 100-årsjubileum 1996 bad The British Film Institute femton regissörer från femton länder att göra en timmeslång dokumentär över sitt lands filmhistoria. Scorsese kunde naturligtvis inte nöja sig med det begränsade formatet. Hans A Personal Journey through the American Cinema är en tre timmar lång och ytterst personlig odyssé genom det skiftande amerikanska filmlandskapet, lika lärorik som överraskande. Filmen tar inte avstamp i Griffith eller Chaplin eller andra filmpionjärer. Första filmen ut är Vincente Minnellis Illusionernas stad, och på den vägen fortsätter det, lika överraskande, lika övertygande och, framför allt, lärorikt. Och en scen ur Minnelli-filmen följs av ett citat av Frank Capra: ”Film är som en sjukdom. Sedan ens blod blivit infekterat tar det över som ens viktigaste hormon och blir som Iago för ens psyke. Och liksom för andra gifter är botemedlet för film - mer film.” Ett råd som Scorsese följt till fullo.

*
”Nu räcker det för idag, Marty!”, säger mamma Catherine till sin son vid slutet av

Italianamerican, och sätter därmed punkt för såväl besöket som för filmen. Och såsen? Naturligtvis får vi ett recept på slutet: Bryn en lök och ett par klyftor vitlök i olja. Lägg till en bit kalvkött, en bit nötkött, en griskorv och ett litet lammben. Tillsätt några blad basilika. Ta upp köttet sedan det fått stekfärg och placera det på en tallrik. Häll i en burk tomatpasta och litet vatten. Tillsätt en burk hela tomater och låt det hela koka. Tillsätt salt, peppar och en smula socker och låt det koka ännu ett slag. Lägg därpå tillbaka köttet, och låt det koka i en timme. Gör så köttbullssmeten. Tillsätt en skiva smulat bröd, men ta först bort kanterna. Därefter två ägg, en aning mjölk till färsen, som helst är en blandning av kalv- och nötfärs. Tillsätt peppar, riven ost och ett par skedar av såsen. Blanda smeten med händerna, forma köttbullarna och lägg ner dem i såsen och låt det hela koka en timme till.

En måltid värd att pröva, kanske i TV-fåtöljen, medan någon av Martys många filmer rullar i rutan

Stig Björkman

Filmskribent och filmskapare, med bl.a. det svenska bidraget till filmens 100-årsjubileum, Jag är nyfiken - film, i bagaget.

Foto: Brigitte Lacombe

Köp biljett här för att delta i exklusivt Face2Face- samtal, live på Zoom, som sänds på biograf Skandia 13/11 kl 20.30.

Prenumerera på festivalens nyhetsbrev

Missa ingenting under festivalen. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.