Stockholm Film Festival

Ett eget språk

Jane Campion skildrar konsekvent kvinnor som på ett eller annat sätt väljer att kommunicera på helt egna villkor. De är tålamodsprövande, utmanande och rubbar omgivningens lugn. Det privata språket är en provokation, en intuitiv väg bort ifrån något. Aldrig blir det tydligare än i den vackra och ångande erotiska PIANOT.

PIANOT är den film där språkets förfall blir som tydligast. Ada är självvalt stum sedan sex års ålder. Istället kommunicerar hon genom sitt älskade piano och dottern Flora. När hon anländer till Nya Zeeland för att gifta sig vägrar den blivande maken att släpa med sig pianot genom vildmarken och berövar på så sätt Ada hennes främsta uttrycksmedel. När deras granne Baines byter till sig pianot får Ada tillgång till sitt instrument genom att ge honom pianolektioner. Lektionerna förvandlas till en maktkamp med sexualitetens språk i centrum.

Nöjd att vara "the town freak"

Adas vägran att tala väcker både förundran, fascination, frustration och aggression hos omgivningen. Hennes sätt att kommunicera handlar om beröring och närhet, hennes stumhet en vägran att växa upp och anta sin föreskrivna roll i samhället. I filmens slutscen reflekterar Ada att hon av ortbefolkningen betraktas som ”the town freak”. Själv är hon nöjd med den definitionen. Sedan utmärkelsen 1994 för PIANOT är Campion fortfarande den enda kvinnliga regissör som vunnit Guldpalmen i Cannes och är en av ynka tre kvinnliga regissörer som nominerats till en Oscar för bästa regi. Liksom kvinnorna i hennes filmer har Campion funnit en helt egen vokabulär som både utmanar, provocerar och förför.

Kvällens presentatör

Foto: Fredrik Harkén