Stockholm Film Festival

Långa stränder, glada, badande, solande, dansande människor, färgglada drinkar och fruktfat som dignar. Det här är en scen från den koreanska spotlightfilmen Haeundae. Tsunamin är på väg och varenda bild av lyx, lycka och överflöd förstärker visionen av en katastrof i annalkande. Så präglade är vi av alla apokalyptiska filmer som gjorts genom åren, att vi bara kan se den hotande olyckan i lyckan.

Apokalypsen har fascinerat människan sedan tidernas begynnelse (som vi brukar säga). Redan de gamla grekerna fantiserade om den dag Zeus skulle lägga sin förbannelse över världen. Ändå känns just 2009 som ett extra apokalyptiskt år. Sällan har det pratats så mycket om klimatförändringar, naturkatastrofer och utrotning av fiskar och andra djur. Sedan kom den ekonomiska krisen och svininfluensan, som grädde på moset. Inte konstigt att domedagsfilmerna verkar vara fler och mer angelägna än någonsin.

Snart går 2012 upp på biograferna och årets spotlight heter "Apocaplypse – The time is now". Dokumentärerna The cove och Earth days målar upp oroande bilder av människans oförmåga att ta hand om sin jord. I Vägen får vi följa far och son i sin kamp för överlevnad i ett USA totalförstört av jordbävningar och bränder, fyllt av ondska och barbareri, och i 9 lämnas rädda världen-uppdraget över till nio dockor. Inte mycket tro på mänskligheten alltså. Men i förlängningen av detta syns även en längtan till det ursprungliga. I filmer som Man tänker sitt och Trädälskaren ser vi människor som drar sig undan civilisationen för att finna ro, tystnad och lugn.

Men man kan även se det som en flykt från ansvar och plikter. Naturen får stå för en plats där vi kan glömma all ondska vi som människor utsatt vår stackars värld (och oss själva) för, glömma att vi kan göra något åt det och glömma att vi har en gemensam skyldighet.

På samma sätt kan apokalypsen ses som en räddning. Om det ändå ska gå åt helvete behöver vi inte göra något. I en totalförstörd värld finns ändå inget vi kan göra. Det finns också något befriande i att få börja om från början, vitt ark, ruta ett. Men till skillnad från naturhyllande filmer, visar de apokalypsfilmer vi får se i årets spotlightsektion att apokalypsen inte innebär flykt från eller befrielse av ansvar.
Snarare är de exempel på att just denna belägenhet förpliktigar.

Tove Leffler

Läs mer om årets spotlight-filmer och se trailers här!