Stockholm Film Festival

Inárritu har tagit på sig ansvaret som en av filmvärldens kanske mest poetiska och självklara förmedlare av de individuella effekterna av globaliseringen. Trots det är det på individnivå som hans filmer i grund och botten vilar. Berättelserna skildrar aldrig de stora aktörerna som får världen att falla eller gå runt; vad de skildrar är individerna som på ett eller annat sätt försöker överleva mitt i samma verklighet. Inte sällan står familjen och barnen i centrum, vilket också gör det tydligare hur sårbara och samtidigt ansvariga vi är. Men hur ska vi kunna ta vårt ansvar och hålla ihop allting när vi inte ens kan styra handlingarna som direkt eller indirekt påverkar inte bara oss själva utan i förlängningen också så många andra?

Sammankopplade med ”universum”

Temat kom att bli typiskt för decenniet som följde på Älskade hundar – känslan av att vara sammankopplad med resten av världen och, som Bea säger i Biutiful, ”universum”. Väldigt många av valen som vi gör kan komma att påverka en främling, nära eller långt bort, om de inte redan gör det dagligen, men framförallt gör sig Inárritus filmer obekvämt påminda om att det också finns någonting större bortom vår egen valfrihet och styrförmåga som vi förr eller senare måste acceptera.

Så hur ska man behandla den där känslan? Inárritus karaktärer hittar olika sätt att tackla olyckorna omkring sig på. De hittar tillbaka till droger, meditativa simsessioner, tro och självrannsakan, för att ta 21 gram som ett exempel. De reser bort eller söker intimitet, som i Babel. De försöker glömma. De letar efter lite sinnesfrid. Kanske är det främst i Biutiful som det mest stoiska alternativet framträder; att inte kämpa emot, utan att acceptera saker för vad de är och försöka ställa så mycket till rätta som det går medan man fortfarande har möjligheten. Och kanske är det där som mycket av svaret ligger, att försöka släppa det där kontrollbehovet som i längden bara kommer att leda till ännu mer smärta och istället låta det komma, och passera. Att bli ödmjuk inför ”universum”.

Berättelser med hjärta

Journalisten och författaren Joan Didion skrev en gång att vi skapar oss själva berättelser för att kunna överleva, något som går att applicera på Inárritus filmer. De må vara obarmhärtiga mot sina karaktärer, mörka, råa, dödsbejakande och till en början rätt så komplicerade, men i själva verket skapar de en slags ordning och logik bland sina parallellhistorier och händelser som säkert behövs för att kunna förstå och hantera vad som faktiskt händer i människors, och kanske våra egna, liv. Och den som har sett Inárritus filmer vet att alla de här irrvägarna och kopplingarna aldrig fastnar i lite mer än bara ett smart stilexperiment; de är faktiskt på väg någonstans. Precis vart får vi aldrig veta, för när vi har fått en liten glimt så fortsätter de någon annanstans, precis som världen omkring oss.

Med andra ord så spelar det inte så stor roll längre varifrån berättelserna kommer, så länge de kommer med ett hjärta. Inárritu har gjort en resa med sina filmer från Mexico via USA till Spanien och Barcelona, samtidigt har han varit konsekvent i känslorna och berättelserna som han har förmedlat. Så om hoppet kan tyckas avlägset i filmerna som kommer ut av allt det här så finns det åtminstone hopp just där – i envisheten att berätta någonting och att göra det på ett sätt som man själv tror på. Risken finns annars för att ingen annan kommer att lyssna.

För att hedra årets Visionary Award-mottagare kan du som har medlemskort gå gratis på
Amores Perros - Älskade hundar, den 16/11 20:30 på Bio Mauritz »

Köp biljett till:
14/11 14:00 på Skandia: 21 gram »
16/11 10:00 på Skandia: Babel »
11/11 15:30 på Grand: Biutiful »