Stockholm Film Festival

En man i gasmask vandrar omkring på gatorna i en ödelagd brasiliansk stad. Bara några få ensamma människor syns till, rastlösa och desperata att finna mening i tillvaron. En får tiden att flyta med hjälp av spriten, en annan hänger sig åt musiken, en tredje dammsuger trapphuset i ett lägenhetskomplex. Man får känslan att de har gått omkring där för alltid, och att de kommer att fortsätta med det. Det ständiga ljudet av andetag genom en gasmask och med en kamera som bara rör sig när det verkligen behövs blir upplevelsen tryckt och klaustrofobisk.
- Roy Andersson är nog vår största inspirationskälla för den här filmen och vi ser ofta hans filmer för att få nya uppslag. Ljudbilden och fotografiet är viktigare än skådespelarna, menar Pretto när han försöker beskriva likheterna mellan sin egen regi och den svenske idolens.
Men beröringspunkterna är fler, precis som Roy Andersson rör sig Pretto kring en existentiell tematik, med reservation för att Pretto inte ägnar lika mycket tid åt den absurda humorn som åt sina jump cuttade våldsskildringar.

Olle Agebro