Stockholm Film Festival

- Det verkar som att det finns filmer som egentligen inte handlar om berättelsen, i Hierro är berättelsen väldigt enkel och vi har hört den här typen av berättelser många gånger förut, om en moder som tappar bort sin son. Men det finns ett slags filmer som handlar mer om formen och känslorna de väcker, och de här filmerna är väldigt svåra att prata om eftersom det inte finns ord för att uttrycka dem, säger Gabe Ibáñez lite trevande på en lågmält läspande bruten engelska.
I Hierro blir moderns sökande efter den borttappade sonen en svindlande resa genom känslostormar och förvirrade minnen på en karg klippö väster om Kanarieöarna, vid vad som historiskt betraktats som världens ände.
- Som jag ser det har den här filmen två huvudkaraktärer, mamman María och ön Hierro. Jag ville att atmosfären skulle förmedlas med landskapet, att man skulle känna den med vindens vinande och havets brus.
Och som Gabe Ibáñez beskriver det ligger bara hälften av filmens innehåll i María och berättelsen om hennes sökande efter en försvunnen son, resten är upplevelsen av känslor symbolik som uttrycks i den täta atmosfären.
- Jag gillar egentligen inte att prata om symboler, jag tror att man ser på film på fel sätt om man försöker hitta betydelser, förstå vad saker och ting symboliserar och omforma det i ord. Jag strävar efter att man ska uppleva symbolerna, men inte förstå dem, för i det tillståndet närmar sig publiken karaktärernas förvirring. Vattnet är vatten, och drömmarna är drömmar, den enda rätta tolkningen av vattnets betydelse är känslorna du får när du ser det.

Olle Agebrofilm/hierro

Se Hierro »