Stockholm Film Festival

När 14-åriga Veronikas mamma tvingar henne att stanna hemma och ta hand om sin döende mormor lär hon sig avsky sin livssituation där lägenheten de bor i blir hennes fängelse. Filmen vibrerar av en konstant känsla av undergång och genom användandet av musik och ljud blir åskådaren varse den oro som tär på familjens psyken. Spidlová har kreerat en mikrovärld bortom samhällets räckhåll där en tonårings liv endast kretsar kring sitt hat och samtidigt sin kärlek till de som spärrat in henne.
- Den här filmen handlar för mig om själviskhet, hur frustration och hopplöshet får Veronika att göra de thon gör.
När Veronika tittar på ett gammalt foto av sin mormor inser hon hur lika de båda är, men istället för att känna någon slags empati för henne väcks en ännu större avsky, hon kommer nu till insikten att också hon kommer att dö, hennes ungdom kommer inte att vara.
- När man är hemma och tar hand om sitt barn kan man prata med andra om det, men om man tar hand om en gammal människa vill inte folk höra, ingen vill bli påmind om att de ska dö.